Scandinavian Trango exp. 1997

Scandinavian Trango expedition 1997 Expeditions berättelse

24 timmar Trango

text: Magnus Nilsson / Publicerat i Utemagasinet
Klockan är 04.00 den 13:e juli 1997. Jag lyfter mina teleskopstavar, gäspar och
tar de första vinglande stegen i gryningsdunklet. Det känns stelt. Den porlande
bäcken har tillfälligt tystats av nattkylan och pannlampan skär genom rökmolnet
från min andedräkt.
Magnus Nilsson:
Jag är lat av min natur. För det första hatar jag tidiga mornar och alpina starter är den morgon tröttes värsta mardröm. För det andra hatar jag anmarscher och uppförsbackar. Samtidigt har jag med åren börjat lära mig självplågeriets bespottade hantverk och denna morgon är den svindlande siluetten av Trango Tower som en svart metafor för det monumentala fysiska lidande jag nu föreställer mig väntar. Jag tar fem snabba steg och vänder mig om mot tältet som för att plåga sinnet lite extra med upplysningen om hur löjligt kort sträcka jag tillryggalagt. Snabb matematik: Fem steg från baslägret, runt 11 995 steg kvar till Trangos topp. En blytung suck sammanfattar alla kval inför uppgiften. Hur många gånger ska jag inte vrida svetten ur hjälmens vaddering innan vi når ABC1
(Advansed BaseCamp1)? Hur många gånger ska jag inte böja mig ner över skidstavarna desperat flåsande som en bröstsjuk? Hur många gånger ska jag inte säga till mig själv ”vilken jävla hobby” innan vi når ABC 2 lägret idag? Märkligt nog har nu 19 säsonger passerat och tanken på ett liv utan klättring har inte en enda gång känts realistisk, så inte heller denna kvalfyllda morgon. Jag vänder ryggsäcken mot baslägret och stapplar vidare. Bakom mig lämnar jag en trygg oas i
Baltoroglaciärens is- och stenöken; ett halvdussin tunneltält flockade runt mässen, som byggts av stora olivgröna presenningar med väggar av staplade stenblock.
Min belöning för anmarschens trälande svävar högt däruppe: miljoner ton av tyst granit, en outtömlig skattkammare för bigwallklättraren. Ett svagt ljus högst upp röjer morgonrodnaden på andra sidan.
”If Everest is the cake, Trango Tower is the topping”. Orden är Chris Bonningtons,
Storbritanniens grand master inom höghöjdsklättring med otaliga Himalayabedrifter bakom sig, däribland Mount Everest. ”Världens vackraste berg” tyckte vår egen grand master Göran Kropp som delat min dröm om Trango ända sedan den lyckade Mustagh-expeditionen 1990. Vi visste att
detta var något helt nytt i svensk Himalayaklättring. Ingen hade tidigare försökt sig på något så brant och högt. Sten och grus maler under vibramsulorna. Jag har kommit upp i början av rännan som leder spikrakt 3000 promenadmeter upp till ABC 1 på 4900 meter. Jag släcker pannlampan. Rännan ligger fortfarande i djup skugga och svetten i nacke och panna svalkar behagligt. Jan Stenström som dragit igång mig denna morgon rör sig långsamt men målmedvetet 20 meter nedanför. Inget flås där inte, tänker jag. Han vet hur man gör för att hålla igen tempot och spara på krafterna inför en lång arbetsdag.
– Det är bättre att du tar täten Janne, annars bränner jag mig i förtid. Janne kontrar med ett smile och passerar. Han är gruppens ankare, basen på bygget så att säga. Janne är helikopterkrigaren från Linköping som burit upp hela auktorisationssystemet i Svenska Klätterförbundet i flera år.
En grundlig och framsynt karl med noggrann planering som sitt sakrament. Akilleshälen är möjligen en viss undfallenhet eller flathet inför energiska rådgivare runt honom – både goda och mindre goda. Han är helt enkelt för snäll ibland.
Jan Stenström Redan sommaren –92 lärde jag känna honom då han dök upp som hjälpinstruktör på Kebkursen. Under Baffin Island expeditionen tre år senare fördjupades min respekt för hans breda kompetens och förmåga att ladda för stora seriösa big walls som Mount Asgard.
Jon Haukossveen En hastig blick över axeln. Baslägertälten har försvunnit bakom kröken. Klockan är halv fem och i mitt eget tält ligger sannolikt en snarkande norrman och drömmer om ”konen sin”. För en timme sedan hade jag gladeligen bytt med Jon, men allt eftersom utsikten öppnas upp mer och mer med
ökande höjd, växer också övertygelsen om att man är privilegierad. Vi har ju trots allt påbörjat ett nytt toppförsök och om bara vädret står sig har jag bestämt mig för att plöja ner varenda blodsdroppe i uppgiften. Jon däremot fick domen igår, begynnande lungödem och basläger tjänst tillsvidare. Jon Haukossveen, isklättraren från Rjukan, som för tre dagar sedan var 300 meter fån
toppen i ett gemensamt femmanna-försök, led mer av den krossade drömmen än av andningssvårigheterna. Det gjorde ont att se när Jon lämnade över den norska flaggan till Janne i kvällssolen. Tankarna gick till den sorgsna stramheten i en krigsbegravning till sjöss. Jons ansiktsuttryck sa allt om djupet av besvikelsen.
Han hade satsat så mycket. Jon var expeditionens starka kort inför håriga isreplängder som kunde lura ovanför. Han var ju trots allt ”Mr Rjukan” själv. Kung i isklättringens norska Mekka. Han var tystlåten och bistert sammanbiten igår. Nu skulle hans isyxor, stegjärn och rysskrokar packas ner igen. Vi led alla med honom men kunde inget göra. När allt kom omkring hade Jon dock haft tur i oturen. Om vi inte fått dåligt väder den där morgonen i C2 (Camp2) för tre dagar sedan och
istället fortsatt uppåt, vilket förlopp hade då ödemet fått? Om vi på vår väg ner stannat kvar i C1, som vi först tänkte på grund av isiga firningsrep? Om vår läkare inte lyckats övertala Jon att slutligen stanna i baslägret och inte göra fler toppförsök? Han var på bättringsvägen tack vare expeditionsläkarens insatser men jag anade hur tätt inpå tragedin vi faktiskt varit. Höghöjdssjuka är lömskt.
Enbart denna incident rättfärdigade Anders Schmidts deltagande flera gånger om. Den fältmässige narkosläkaren från Helsingborg var en rätt ny bekantskap för oss alla. Ett vårdslöst slag med bult hammaren och blått svullet finger, innebar besök på Höganäs vårdcentral, där läkaren för dagen var en yngre förmåga med ”08-tugg” och fältmässigt sätt. Han skötte det glödgade gemet med hantverksmässig bravur och visade sig vara klättrare, om än på halvfart. – Hör av er om ni ska ut på något framöver, undslapp det honom tanklöst. Ett halvår senare satt han så i korsförhör om sin yrkesbakgrund, klätterkapacitet, fysik, taxering, sexuell läggning och så vidare. Som varande Helsingborgs triathlon mästare kunde vi inte anmärka på fysiken. Anders var lika lugn som en fjällstation i november och med en klurighet och avväpnande svart humor gav hans närvaro både trygghet och gemyt. Efter två och en halv timmes vandring når jag äntligen ABC 1
tillsammans med Janne. Acklimatiseringen börjar ge utdelning. Det har gått bra. Axlarna värker en aning och jag drar mig till minnes Martin Boysens plågade min i filmen om första bestigningen 1976: ”Oh God, I hate this gully!!!” Jag håller med. Den är plågsam. Sedd nerifrån tycks den breda steniga rännan ganska kort och flack. De flesta skulle nog gissa på en halvtimmes vandring
upp hit, men ack vad man bedrar sig. Rasen är också omtalade. I Paul Pritchards expeditionsrapport från 1995 prisade man dagarna då det inte regnade block stora som bussar. I år verkar det ha varit något lugnare, men vi mindes alla hur Janne en dag mitt i walkie talkie-konversationen meddelade att ett ”kylskåp” precis passerade förbi på ett par meters håll. Själv vaknade jag en natt i ABC 1 av ett avgrundsdån så kraftigt att marken skakade. Paniken var inte långt borta. Jordbävning? En stor lavin vällde i nästa ögonblick fram över det skyddande jätteblockets krön bakom oss och rasade ner på dalsidan utanför våra tält. Kraften i de tiotusentals kubikmeter snö som förmörkade himlen i en halv minut
var skrämmande. Idag är dock ABC 1 en fridfull plats. Amerikanarna som planerar ett djärvt försök på Great Trango ligger fortfarande i sovsäckarna. Jänkarna har inlett lite trögt med ”relax-taktik” baserad på litervis med whisky och en rejäl kaka hasch. Våra laster inskränker sig till lakritskonfekt, en flaska Grants och Jons snusförråd. Vi byter några ord med aidklätterstjärnan Brad Jarret, tömmer
varsin flaska sportdryck och kletar in nackarna med solskyddsfaktor 50 inför vandringen mot ABC 2 på 5200 meter. Snön är fortfarande hård när vi når Jannes customiserade Sierra-tält på den lilla avsatsen till höger om rännan. ABC 2 är inget trevligt ställe, framförallt inte när solen börjar smälta snön 50
meter ovanför och skapar ett ihärdigt droppande som förvandlar marken runt tältet till grå lervälling. Under fyra dygn med skitväder låg Janne och Jon här och tryckte. Hedervärt. Vi kokar upp en drottningsoppa och börjar plocka på oss selar, repklämmor och annat tingel-tangel som kommer att behövas under den förestående repklättringen upp till örnnästet C1. Nu brantar det
nämligen på sig rejält. Vi kröker nackarna och kisar upp mot det solbelysta granithavet ovanför, fem fulla 60 meters replängder genom tomhet. Den omväxlande lodräta till överhängande miljön gjorde säck hissningen för en dryg vecka sedan enkel, medan repklättringen istället blev en svettig test av
var och ens teknik och uthållighet. Att bära ryggsäck under sådana omständigheter är uteslutet och jag kopplar därför min halvfulla 80-literssäck till ena benslingan. Hjältarna från igår bör ha
vaknat uppe i C1 vid det här laget. Det är tid för radiokontakt och Janne knäpper på comradion.
– C1 från ABC 2… C1 från ABC 2…
– C1 här, kom, knastrar det fram.
– Jag och Mankan är på G nu och börjar jumareringen. Beräknar ankomma C1 vid 12-tiden, kom.
– Allright, glöm inte att slacka firningsrepen så vi kan komma ner i eftermiddag. Vi är djävligt
pizzasugna, kom. Det är Torbjörn Ohlén som är på tråden och rösten hörs ovanligt pigg och munter. Igår lade han och Fredrik Schlyter sista tegelstenen på ett bygge vi alla kämpat med i över 18 månader. Torbjörn Ohlén
I det kalla regnet på Baffin Island lärde jag känna denne sure stubbrakade smålänning som en arbetshäst av tyngsta slag. Tobbes kantighet visade sig inte vara annat än en osedvanlig rättframhet. Grönrocken från I 12 var en sanningssägare. Envis som synden och aldrig sen att punktera byggbasens optimistkalkyler med krassrealism. En sanningssägare är inte alltid bra som
diplomat och konfliktlösare så Tobbe fick i år finansministerns mer interna roll med sedelbuntar och kassabok som främstatidsfördriv. Han är auktoriserad klippklätterinstruktör som alla vi andra
med många års klättring i ryggen och är förmodligen en slumrande resurs om man skulle hamna i trångmål – han besatte nämligen trots sin bisterhet också en varm kamratanda och omutlig lojalitet gentemot den som gjort sig förtjänt av den.
Han och Janne hade förra året rekat hela anmarschen, knutit en del användbara kontakter och klättrat upp i stenrännan till sadeln 100 meter ovanför ABC 2. Jag förstod efteråt att de bägge två, inklusive följeslagaren Per Nordanberg, kulturkolliderat ganska rejält med det islamiska Pakistan
och tredje världen-miljön, så Tobbe muttrade fortfarande elaka besvärjelser när det körde ihop sig med myndigheter, bärare, hotellpersonal och så vidare. En sanningssägare var han, men också en varmhjärtad kamrat som ställde upp när det blåste snålt. Gruppens åldersprofil låg stabilt runt 30, med undantag för ”oldboysen” Jon och undertecknad samt Tobbes vapendragare de senaste dygnen, minstingen Fredrik Schlyter född 1971. För Fredrik var detta första besöket i Karakorums vilda västern-värld
och entusiasmen och nyfikenheten var äkta och oförställd. Fredrik tycktes ha ett utpräglat
naturromantiskt sinnelag och njöt i fulla drag av bergsscenerierna. Den spontana upprymdheten var inte heller att ta miste på.
– Helt sjukt, brukade han skrattande utbrista så där tre, fyra gånger per dag efter någon aktuell betraktelse av exempelvis fullmånen, hyddorna i byn Askole, expeditionens ekonomi eller jamm sprickornas kvalitet. Fredrik var glädjespridaren och de andra hade förmodligen lätt att överse med hans glömska, lite naiva virriga sätt. De precis avslutade studierna hade till viss del
lagt krokben för vårens träningsambitioner. Vår friklätterfantom och tillika fotograf fick inför Trango därför nöja sig med att lattja i runt grad 8…
Repklättringen flyter hyfsat precis som vandringen i rännan. Mina nya Petzl-klämmor biter fint. Jag stannat till precis under läppen på ett av de större tak som ska passeras. Jag hänger fritt och avslappat. Roterar långsamt ett par varv. Världen glider förbi bortom Trangoglaciären, 6000- metaren Uli Biaho, som här uppe får mänskligare form. Jag hänger stilla en stund med blicken fäst på siluetten av Great Trangos östpelare, världens högsta klippvägg alla kategorier. Nästan 2000 meter längre ner vid foten av detta förkrossande
mäktiga byggnadsverk sitter en liten mässingsplatta tillägnad de legendariska första bestigarna Hans-Christian Doseth och Finn Dähli, två av Norges främsta klätterprofiler som tillsammans med Dag Kolserud och Stein P Aasheim 1984 flyttade fram gränsen för den mänskliga förmågan inom alpin bigwall- klättring.
Många menade att Norwegian route på Great Trango var det svåraste som någonsin gjorts i Himalaya och det dröjde också nästan tio år innan bedriften upprepades. Doseth och Dähli nådde upp efter flera veckors isolering i en totalt lodrät värld, plågade av regn, och snöstormar och ovisshet. Tillbaka till de levandes värld nådde de dock aldrig. Idag finns bara mässingsplattan
kvar och minnet av människor som låg långt före sin tid. Jag spejar ut över Baltoroglaciärens smutsbruna täcke av morängrus, en randig stelnad flod som
sträcker sig miltals bort. Hur många märkliga människoöden vilar det inte i denna flod förutom Doseth och Dähli. Britter som Rouse och Hargraves, italienaren Renato Cassarotto, Art Gilkey och Julie Tullis, alla var de omtalade i den alpina världen, alla slutade de sina dagar på ökända K2 en bit bort. Broad Peak, Gasherbrum II, Chogolisa, andra namn andra öden. Det är nu fyra år
sedan jag själv fick uppleva smärtan då människoliv rycks bort i förtid. Minnena från den svenska K2-expeditionen är fortfarande starka. Rafael Jensen och Daniel Bidner nådde toppen men nedstigningen blev en kamp mot klockan och mot Daniels tilltagande höghöjdsjuka. Daniel blev kvar. Saknaden känns tydligare när jag nu för tredje gången vandrar längs Karakorums dammiga stigar.Klockan är 12.00 när vi efter tre flacka avslutande repor vinglar in på hyllan i C1
och möts av Tobbes och Fredriks lyckostrålande ansikten. Segeryran sitter fortfarande. Igår satt vi andra klistrade vid comradion och 20 meter under toppen skrattade och grät Fredrik:
– Det är inte sant! Det är inte sant! Femton, tjugometer… Andhämtningen var häftig och
forcerad. Rösten bar sig knappt.
– Det her er jaevligt morsomt for os alle, Fredrik, svarade Jon glädjebubblande.
Det kändes på något vis helt rätt att det var just minstingen som fick chansen att ta de sista magiska klätterstegen upp till toppen.
– Det här är nog första gången i mitt liv som jag gråter av lycka! Helt sanslöst,fortsatte Fredrik
exalterat. Samtidigt på andra sidan Trango massivet fanns ytterligare en expeditionsmedlem. Spanande upp mot Trango Towers svepande granitmassor på jakt efter två små röda Gore-tex jackor satt Bo ”Bullen” Strandh i koreanernas läger med sin digitala videokamera. Bullen från Landskrona, var
vår egen Steven Spielberg och en profil sedan gammalt i Skånes klätterklubb. 1992 tog han över redaktörskapet för den ärevördiga klubbtidningen Kullamannens röst. Som BASE-hoppare vet han mer än de flesta klättrare vad långa fall vill säga. Bullen har med tiden visat sig ha många
verktyg i sin låda. Hans kreativa ådra har tagit honom till filmens förlovade värld genom
Landskrona Lokal-TV, TV4, TV Åre och hans eget bolag Vertical Vision – en yrkesman som inte verkade rygga för besvärliga uppdrag. Vi hoppades alla att han skulle kunna fånga något av själva toppbestigningen och vi hoppades också att han skulle slippa koreanernas kvällsmat med sjögräs och rå fisk som vi brukade skrämma vår förbindelseofficer Ahmed med. Janne gnor runt i C1 ett par timmar med matlagning och packningen inför morgondagen medan undertecknad ligger raklång i tältet och låter sig bli ompysslad. Som sagt, innerst inne är jag en
liten latmask. Vi har tagit farväl av Tobbe och Fredrik som nu är på väg ner mot kocken Sheer Ali´s chapati-pizza. Deras uppdrag är nästan fullgjort.
På väg ner. Jag känner en obehaglig déjàvue-känsla komma över mig. Precis som Daniel förmodligen var för fyra år sedan, är killarna vi nu vinkat av uppsluppna och fyllda av en inre tillfredsställelse – en fullbordad vision, men de är också utmattade och mindre koncentrerade. Jag hoppas slippa vakna till ytterligare en morgon som den i K2s basläger då vår glädje med ens förbyttes i nattsvart sorg. Jag kommer att kunna se K2 från Trangos topp. I efternattens mörker börjar vi jumarera på den massiva toppväggen. Det är svalt, men som vanligt segt och motigt för kroppen i början. Janne ligger en och en halv replängd ovanför. I
väster flammar himlen upp med jämna mellanrum, korta blåvita ljus som av fjärran åskväder. Stjärnorna börjar långsamt blekna åt andra hållet. Jag stannar till på en liten hylla med tre borrbultar och kopplar över till nästa rep.
-Rep fritt! Ekar det uppifrån. Vi har åtta, nio fixrepor kvar innan själva klättringen mot toppen tar vid. Tolv timmar senare har vi bara himlen ovanför oss. Bara himlen! Jag drar upp vänsterarmen lite. Klockan är 0400. Och det är den 14:e juli.
Text: Magnus Nilsson

Läs om fakta om Trango Tower HÄR